Jag trodde aldrig att jag skulle skriva här igen. När jag stängde ner bloggen tänkte jag att det skulle vara föralltid. Men sen ändrar sig saker. Jag har inte haft behovet av att skriva, men nu har som sagt saker ändrats. För ett år hade jag aldrig kunnat ens drömma om att sitta i den här sitsen jag är i nu. En jävla mardröm som vägrar ta slut. Jag hade allt, men ville inte ha det? Jag vände upp och ner på mitt eget liv.

Jag lever, men ändå inte. Försöker ta varje dag som den kommer, med hopp om att bättre tider väntar. Allting händer av en anledning, men jag har väldigt svårt att se anledningar till något av det som hänt på sistone. Såhär mycket kaos har jag aldrig upplevt, och kommer nog aldrig uppleva igen. Hade det kommit en sak i taget hade jag kunnat handskas med det, men nu kom allting som en smäll i ansiktet och jag föll raklång. Så nu handlar varje dag om att resa sig lite högre upp än dagen innan. Vissa personer gör det lättare, hjälper mig att bära allt tungt på mina axlar. Och ni är guld värda. Utan er hade jag aldrig tagit mig upp.

Kärlek till er