Rubriken är så sann..

Det jag undrar är hur livet kan ta så drastiska ändringar. Nånting som tar så lång tid att bygga upp kan rasa innan man knappt hinner blinka. Så skrämmande att hela ens liv bara kan slås i spillror, på grund av en person. Men det positiva är att när man är på botten kan det bara bli bättre. Jag försöker hitta småsaker hela tiden som får mig att sakta men säkert klättra uppåt, hitta tillbaka till mitt liv och se mening med saker igen. Och med massa personer som stöttar mig och pushar mig så kan det bara bli bättre.

Det är i svåra stunder man inser vilka som egentligen bryr sig om en, vilka personer man vill ha i sitt liv. Jag insåg en sak förut idag, som en klok person sa till mig. Jag kan vara för godhjärtad, ge mer kärlek än vad jag egentligen borde. Ge allt jag har men utan att få något tillbaka. Då får man nog till slut. Rösten i mitt huvud blir starkare för varje dag: gå vidare, det är inte värt det. Ingen person ska få dig att må så dåligt, när allt jag har gjort är att ge kärlek. Då förtjänar någon annan min kärlek istället. Allt händer av en anledning, därför är det dags att gå vidare. På riktigt.