2015-12-13
02:07:35
När man står ensam kvar
Hoppet sägs vara det sista som lämnar en människa. Nu har det lämnat mig också. Sitter nånstans och tittar ut över det svarta vattnet och förbereder mig. När man har så viktiga beslut att ta men hjärnan är avstängd, vägrar tänka för det gör för ont. Som att hugga en kniv i hjärtat för varje tanke.
Har ofta funderat på var jag ska begravas. Dock aldrig kommit fram till något för det har inte känts relevant. Men hur skulle mamma och pappa klara av att ta det beslutet? Hur skulle dom kunna fortsätta att leva sina liv?
Så mycket tankar, så mycket hugg i bröstet. Var ska jag ta vägen? Var hör jag hemma?
Kommentera inlägget här:
